Definition & Betydelse | Svenska ordet EREMITER

Definition av EREMITER

1. böjningsform av eremit

Exempel på hur man kan använda EREMITER i en mening

• Orden grundades 1256 som en förening av olika italienska gemenskaper av eremiter som då upphörde att ha eremitisk karaktär.
• Grottor, kapell och kloster är uthuggna i klipporna till vilka eremiter, munkar, asketiker och enstöringar genom tiderna har tagit sin tillflykt.
• Man tror att eremiter och asketer började bosätta sig i grottor och enkla hyddor i området på 1000-talet.
• Han ömmade också för sin orden, varför han försökte införa en striktare ordensregel, men motståndet han mötte i detta var så starkt att han och Johannes av Avila drog sig undan i bergen och levde som eremiter.
• Rostbröstad eremit är en rätt stor kolibri med roströd undersida och, olikt många andra eremiter, avsaknad av förlängda centrala stjärtpennor.
• Liksom hos andra eremiter är näbben lång och nedåtböjd, och de centrala vitspetsade stjärtpennorna är förlängda.
• Island hade med undantag för ett fåtal kristna eremiter varit obebott fram till cirka 870, då migranter flydde från det enade Norge under Harald Hårfager.
• Papar (från latinets "papa" över gammaliriska, med grundbetydelse "fader" eller "påve") var enligt tidiga isländska sagor kristna munkar som slog sig ned som eremiter på Island före inflyttningen av nordbor där.
• Minimernas orden (latin Minimi fratres, "de minsta eller ringaste bröderna"), är en ur franciskanorden framsprungen munkorden, som 1435 stiftades av Franciskus av Paola och till 1501 bar namnet "Den helige Franciskus eremiter".

Förberedelsen av sidan tog: 89,95 ms.