Definition & Betydelse | Svenska ordet FONEM

Definition av FONEM

1. ett språkljud; en fon

Exempel på hur man kan använda FONEM i en mening

• Allitteration, som även kallas stavrim, bokstavsrim eller uddrim, är en stilfigur där flera ord i ett sammanhang börjar med samma ljud, eller med samma, eller liknande, fonem.
• Man kan också med ordet avse relationen, "samspelsmönstret", mellan ett språks grafem (skrivtecken) och dess fonem ("språkljudsenheter"), tryckaccenter och tonaccenter med mera.
• Malayalam utvecklades från grannspråket tamil på 800-talet och skiljer sig genom att använda ett annat alfabet och genom att ha betydligt fler fonem.
• En digraf är två eller fler bokstäver (grafem) som tillsammans betecknar ett språkljud (fonem), till exempel hj i Hjalmar och lj i ljus.
• Det cherokesiska språket har bara en enda labial konsonant, /m/, som dessutom är ett relativt nytt fonem.
• Det används inom lingvistiken för att så entydigt som möjligt representera samtliga språkljud (foner eller fonem) som återfinns i de talade språken.
• Ett tredje närliggande begrepp är segment, som kan vara ungefär en synonym till ”fon”, men också kan beteckna ett fonem eller ett icke närmare klassificerat segment av löpande tal.
• Ord är uppbyggda av olika fonem; byter man ut fonemet /k/ i kuta mot /l/ så ändras betydelsen och man får ordet luta.
• En allofon är ett språkljud: en variant av ett fonem i en viss språklig varietet som trots skiljande uttal inte kan ändra betydelsen av ett ord.
• att det utgör ett fonem, den minsta fonologiska byggstenen med förmåga att ändra innebörden hos det som sägs.
• Ordtoner utnyttjas i många språk som betydelseskiljande element, på samma sätt som ordens fonem och inre längd- och tryckförhållanden.
• Eftersom alla tänkbara ord omöjligt kan finnas inspelade måste man istället konstruera åtminstone de ovanligare orden med hjälp av antingen helt syntetiserade språkljud, fonem, eller genom att klippa ihop stavelser ifrån förlagrade inspelade fonem.
• Det är en modifierad version av det kyrilliska alfabetet som innefattar samtliga 33 bokstäder i det ryska alfabetet, samt ytterligare fyra bokstäver (Ӑӑ, Ӗӗ, Ҫҫ, Ӳӳ) för att beteckna fonem som är speciella för tjuvasjiska.
• De främre vokalerna har historiskt legat relativt stabilt, men under de senaste århundradena har sammanfall av fonem präglat systemet.
• I arabiskan och hebreiskan är den glottala klusilen ett eget fonem med ett eget tecken (ء respektive א).
• Den palatala nasalen förekommer inte fonematiskt i rikssvenskan, men återfinns däremot som eget fonem i många dialekter; exempelvis i Västerbottniskan och dess varianter, där det kan höras i ord som historiskt börjar på gn eller kn; t.
• Till skillnad från det latinska alfabetet har de ungerska runorna tecken för alla fonem i ungerskan (även digrafer som exempelvis gy, ly och zs har egna tecken).
• Initialkonsonanten kan vara en glottal klusil, vilken ur fonemiskt perspektiv eventuellt kan betraktas som den fonetiska realisationen av ett tomt fonem.
• Epentes (av grekiska ἐπένθεσις – epenthesis, av epi, 'på'; en, 'i'; och thesis 'uppställning', 'sättande') innebär att ett fonem eller en stavelse skjuts in i ett ord, ofta för att underlätta uttalet.
• Transfix är affix vars beståndsdelar "blandar sig" med rotmorfemens, så att deras olika fonem dyker upp på olika sidor om de senares.

Förberedelsen av sidan tog: 78,95 ms.