Definition & Betydelse | Svenska ordet KOMMUNIKATIONSMINISTER

Definition av KOMMUNIKATIONSMINISTER

1. (politik) minister som är chef för kommunikationsdepartementet

Exempel på hur man kan använda KOMMUNIKATIONSMINISTER i en mening

• 1966 uppvaktade Sveriges Radio dåvarande kommunikationsminister Olof Palme med önskemål om en egen konsertsal och repetitionslokaler för Sveriges Radios symfoniorkester.
• År 1927 blev han utnämnd till sekreterare i Skånes socialdemokratiska ungdomsförbund, och var ordförande för SSU 1934–1940, partisekreterare för (s) 1940–1945, kommunikationsminister 1945–1951, försvarsminister 1951–1957, socialminister 1957–1962, utrikesminister 1962–1971, riksdagsledamot 1941–1976.
• Carlsson var statsråd och biträdande industriminister 8 oktober 1982 – 14 oktober 1985, tillförordnad kommunikationsminister 1985 samt försvarsminister 14 oktober 1985–1991.
• Walter Murray, född 9 oktober 1871 i Malmö, död 5 februari 1957, var en svensk ämbetsman och politiker; civilminister 1917, kommunikationsminister 1920-1921, tillförordnad landshövding i Norrbottens län 1914-1917, landshövding i Västmanlands län 1916-1937.
• Han utsågs till tillförordnad arbetsmarknadsminister, kommunikationsminister, näringsminister och utrikeshandelsminister 1998.
• Domö var förste vice partiordförande 1935–1944, partiledare för Högerns riksorganisation (Högerpartiet) 1944–1950, statsråd i samlingsregeringen 1939–1945, handelsminister 1939–1941, konsultativt statsråd ("bränsleminister") 1941–1944, och kommunikationsminister 1944–1945.
• Han var konsultativt statsråd 1965–67 med ansvar för civilförsvaret, kommuner och landsting, kommunikationsminister 1967–69, civilminister 1969–73, jordbruksminister 1973–76 och 1982–86 samt statsministerns ställföreträdare 1986.
• Georg Leander Andersson, född 3 mars 1936 i Älvsby församling i Norrbottens län, är en svensk folkskollärare och socialdemokratisk politiker som bland annat var biträdande arbetsmarknadsminister (invandrarminister) 1986–1989, kommunikationsminister 1989–1991, riksdagsledamot 1971–1995 och landshövding i Västerbottens län 1995–2001.
• Första spadtaget togs på Smålandssidan av dåvarande kommunikationsminister Svante Lundkvist (S) den 30 december 1967.
• Efter Sture Henrikssons självmord 1957 värvades Skoglund till Tage Erlanders regering som kommunikationsminister, vilket han förblev till 1965 då han efterträddes på posten av Olof Palme.
• Mellan 1932 och 1936 var han kommunikationsminister i Per Albin Hanssons första regering, och kom inom detta uppdrag bland annat 1934 att bli initiativtagare till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.
• Han var kommunikationsminister 1930–1932 i Carl Gustaf Ekmans andra regering, och han var också förtroenderådets (motsvarande partistyrelsens) ordförande 1932–1934.
• Svensson var civilminister 1920, kommunikationsminister 1920, handelsminister 1921–1923 och 1925–1926, riksdagsledamot i andra kammaren 1909–1911 och 1914–1917 samt i första kammaren 1918–1938, överdirektör i kontrollstyrelsen 1923–1934, vd för Göteborgs handelsbank 1935–1938.
• Viktor Larsson, född 18 juni 1869 i Kolbäcks församling, död 27 september 1950 i Stockholm, var en svensk politiker (socialdemokrat), riksdagsledamot 1903–1941, andra kammarens talman 1922–1923 och 1927 samt kommunikationsminister 1924–1926.
• Han var 1924–1926 (formellt till 1928) överdirektör och chef för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och samtidigt till överste och chef för Väg- och vattenbyggnadskåren (där han 1904 blivit löjtnant och 1920 major), kommunikationsminister i Carl Gustaf Ekmans första ministär 1926–1928 samt regeringsråd 1929–1944.
• Han var ledamot av Finlands riksdag 1951–1975 för Svenska folkpartiet, ordförande i svenska riksdagsgruppen 1963–1964 och 1966–1968, kommunikationsminister 1964–1966, handels- och industriminister 1968–1970 och 1972, andre social- och hälsovårdsminister 1975.
• 1981 blev han social- och kommunikationsminister med särskilt ansvar för institutionella frågor, fram till 1988, när Dehaene kom att bli vice premiärminister i Wilfried Martens regering och majoritetsledare i Deputerade, (parlamentets andra kammare), tillsammans med fortsatt ansvar för kommunikationer och institutionella reformer i den federala regeringen.
• Försämringarna inleddes med att Palme, då kommunikationsminister, höll ett kritiskt anförande i Gävle i juli 1965.
• Nekrasov tillhörde kadetternas vänstra flygel och invaldes vid februarirevolutionen 1917 i regeringen, där han blev kommunikationsminister och småningom allt närmare anslöt sig till Aleksandr Kerenskij.
• Vid ett möte på Vasamuseet i Stockholm den 7 mars 1996 fick kommunikationsminister Ines Uusmann träffa flera krigsseglare, och ett löfte avgavs att resa ett minnesmärke över deras och deras kamraters insatser.

Förberedelsen av sidan tog: 277,38 ms.