Definition & Betydelse | Svenska ordet VÄVEN

Definition av VÄVEN

1. böjningsform av väv

Exempel på hur man kan använda VÄVEN i en mening

• Schablonerna kan bestå av papper eller plast, eller av fernissa som penslats direkt på väven och sedan fått torka.
• Damast är en vävteknik av jacquardtyp som fordrar särskilda anordningar i vävstolen (ofta en särskild damastvävstol) och uppsättningar som kan åstadkomma mönster med konturkaraktär i väven.
• Sekundärt kan ordet vävteknik även syfta på det vävsätt som man använder, vilket syns på den färdiga väven.
• För gardiner och plädar är det vanligt med en låg inslagstäthet, och vid vävning av gardiner är det inte ovanligt att ett vältränat öga ser "kaffepausränder", det vill säga att väverskan efter kaffepausen slagit väven hårdare än innan.
• Mönstret reglerar också antalet trådar per rör som ska träs i vävskeden för att åstadkomma rätt täthet i väven.
• Stadträdning är således det extra antalet trådar vävaren trär in i vävskedens kanter och ska inräkna i varpens trådantal för att åstadkomma en stadkant på väven.
• I en ripsmatta där effekten uppnås genom att väldigt många varptrådar helt täcker inslagsgarnet går det år mycket varp, jämfört med en gles gardin i tuskaft med ett tunt inslag där varptrådarna ligger i stort sett raka genom hela väven.
• Vävsked (även ritt eller vävkam) är det kamliknande redskap, som placeras i vävstolens slagbom, genom vilken varpens trådar träs med hjälp av en skedkrok, för att det ska bli rätt mellanrum mellan trådarna i väven.
• Det är genom att föra slagbommen fram och åter med lämpligt avvägd kraft som inslaget packas i väven.
• Vid uppsättningen av väven utgår man från en vävnota där det framgår vilket skaft som ska anslutas till vilken trampa.
• Skafthållaren är träbitar som monteras med snören från vävstolens övre tvärslå med utsågade spår som skaften läggs i under själva uppsättningsmomentet samt används när man lämnar väven för dagen.
• För att skydda väven från slitage under vävningen finns ofta en extra tvärslå att anbringa närmast vävaren, men denna tvärslå måste vara lätt borttagbar eftersom käppen som varpen sitter på vid framknytningen måste passera närmast vävaren.
• Med dragrustningen blir mönsterbilden liksidig över hela väven, utifrån vilken solvning som skett i den bakre solvningen i vävstolen.
• Tvättning av ny väv är nödvändig för till exempel möbeltyger där krympningen måste ske före användningen, men som regel avstår man från att tvätta den nya väven.
• Bindningen kännetecknas av att varptrådarna går antingen över eller under minst två inslagstrådar (väft) samtidigt som själva bindepunkten förskjuts uppåt (s-lutning) eller nedåt (z-lutning) i förhållande till närmaste varptråd till vänster i väven.
• Stramalj är egentligen namnet på en hel grupp med vävar som alla bildar hål i väven till exempel aidaväv (tyg att brodera på).
• Den känns lite styvare att arbeta med och packas inte in lika lätt i väven, men ger en särskild glans åt gobelänger, väggbonader och flamskvävnader osv.
• Slarvtjäll är en vävteknik i tuskaftsbindning där tygtrasor (så kallade slarvor) skyttlas in och mönster skapas, genom att man i väven plockar in tygtrasor vars ändar får ligga lösa ovanpå och utanför varpen.
• Används endast två inslag blir väven motsatt på baksidan, används fler än två blandas de färger som inte är på framsidan.
• Det är inte alltid rätan som är den sida som sitter uppåt i en vävstol; somliga vävtekniker förutsätter att man väver med avigan uppåt (till exempel upphämta där vändningen måste läggas i en liten förlängd ögla för att inte inslaget ska orsaka hål i väven); vissa andra tekniker blir bara lättare att trampa om avigsidan är uppåt.

Förberedelsen av sidan tog: 210,58 ms.